Tankarna snurrar runt i huvudet och slutar aldrig. Varför ska det vara så svårt att sluta grubbla? Varför kan jag inte själv bestämma vad jag ska tänka? Varje gång jag känner att jag mår bra slås jag ned av mig själv, någonting i mig tillåter mig inte att må bra.
Ville inte såra dig mamma, men jag var bara tvungen att säga vad jag känner. Älskar dig, även om jag har svårt för att säga det rakt ut!
Vill inte må så här och jag hoppas att jag snart kommer ur det, även om det känns jävligt tungt på grund av allt hemskt som händer runt om mig.
Tack till alla som stöttar mig, jag hoppas att ni vet vilka ni är, även om ni inte kan göra något så känns det bra att veta att jag har folk runt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar